Lilla hjälten..

Här om dagen hände det något otäckt. Jag hade jobbat natt, och som vanligt när jag har barnen, hem, väcka barn, köra dom till dagis, sen hem för att sova i godan ro. Lagom när jag ska somna ringer det. Funderar först på att inte svara, men eftersom jag ändå inte riktigt hade somnat...så kunde jag ju lika gärna svara.

Tur var det!!!
Det var en av dagis fröknarna som ringde och lät skärrad på rösten.
-Mio har ramlat och slagit sig i huvudet, och det blöder ganska mycket...
Känner mig alldeles iskall....
-Kommer på en gång!
Upp som en raket och kastar mig i bilen och far till dagis.
Där inne sitter lilleman med blod i hela ansiktet, på kläderna och på golvet. Hemsk syn för en mamma.
Vi fick åka upp till vårdcentralen. Som tur är fick vi komma in direkt.
Vi fick sitta en stund för att han skulle lugna ner sig och dom skulle se hur han reagerade och verkade må.
Efter en stund kommer dom för att titta till såret. Doktorn konstaterar bara att det där minsann behövdes sy.

Aj fasen!!

Han fick lugnande och dom sa, snart ska du se att han kommer sova gott........Jo eller hur!
Piggare och gladare ville han gärna prata robotar, och om Optimus Prime!!
Då fick han en dos till med lugnande...nu kommer det inte ta lång stund kommer han sova ska du se.
Icke!!
Han låg och sjöng om Byggare Bob i stället.
Då tyckte dom att det är lika bra att vi syr nu så ni kan få komma hem snart.
Det ville inte Mio. Och jag förstår honom väldigt väl!
Vi fick tvångshålla honom medans läkaren sydde hans sår.
Vidrig upplevelse, att tvinga hålla honom stilla medans han skrek och grät.
Trodde jag med skulle börja gråta.

Sen var det äntligen klart, då var det bara ett litet plåster kvar.
Det ville han inte ha, så både rädd och arg slog han sig i pannan så det bara rann blod från såret.
Efter lång tid och mycket övertalning fick han ett bandage i stället.
Sen festis, glass och bokmärken. Då blev det lite bättre.
Pest och pina.
Sen hem och försöka vila lite...jag hade ju jobbat hela natten, då var klockan närmre 11, så bra trött och lättat att det värsta var över, somnade vi båda till Karlsson på taken i min säng.


Senare på eftermiddagen kom mormor med present och av mig fick han en liten Optimus Prime.
Då kändes det ännu bättre.
Fy när sådant här händer, då känner man sig liten på jorden och väldigt hjälplös.
Som tur är gick det bra tillslut.
Min fina lilla kille, han var väldigt modig.
Dagen efter frågade han om var var ledsen och orolig för honom.
-ja, det är klart så jag. Jätteorolig och jag blir ju ledsen när du är ledsen.
Då klappade han på mig och sa:
- Mamma du behöver inte vara ledsen mer nu, det kommer och gå över vet du. Såret kommer att läka!

Vilket litet hjärta han är ♥♥